Nu ska vi få träffa en person som har en gedigen historia i vår kommun. Bror Kristiansson har fått vara med om att både avveckla och utveckla och brinner för att få finnas för andra människor, folkbildning, nya utmaningar och mycket annat som förgyller och ger glädje i vardagen.
Hur kom du till Storumans kommun?
– Jag är född och uppvuxen i byn Forsmark, som ligger ungefär sju mil nordväst om Storuman. Jag är äldst av fem syskon och fick börja skolan i Forsmark som åttaåring. På den tiden var antagningen till skolan vartannat år och det var anledningen till att jag fick vänta ett år på min skolstart. Jag trivdes bra i skolan och när jag var 14 år, år 1948, startade realskolan i Storuman och jag sökte in och blev antagen. Jag och min kusin blev under utbildningstiden inspirerade av en lärare att utbilda oss till yrket och efter avslutad examen klarade vi antagningen till universitet i Uppsala och år 1952 packade vi våra väskor och åkte söder ut för att genomföra lärarutbildningen.
Under hela uppväxten och också i vuxen ålder har jag varit aktiv inom idrotten. Det som blev min stora passion var höjdhopp. Jag fortsatte också med det när jag kom till Uppsala och tävlade mycket fram till 22 års ålder då en muskelbristning satt stopp för en fortsättning. Idrotten gav mig mycket glädje och många nya vänner och bekanta.
Jag hade hela studietiden siktet inställt på att komma tillbaka till Forsmark och somrarna tillbringade jag hemma och jobbade med hyggesrensning. I samma veva som jag tog min examen träffade jag min hustru, Ingrid, hon kom till Forsmark för att jobba i affären, vi fann varandra och har nu varit gifta i 63 år.
Jag började min yrkesbana som lärare i Blaiken. På den tiden fanns det många skolor, 14 stycken, i kommunen och jag hade 14 elever totalt fördelade på tre klasser. Elevunderlagen minskade dock snabbt och många byaskolor fick läggas ned. 1958 lades skolan i Blaiken ned. Jag hann inte undervisa länge innan militärtjänsten, lumpen, kallade och jag blev placerad i Umeå. När det var klart, blev det en lärartjänst i Strömsund och sedan i Stensele. Jag hade också börjat känna att jag ville läsa vidare till högstadielärare och och vi flyttade hela familjen till Huddinge ett år. Sen blev det Tärnaby eftersom Skytteanska Skolan startade och där högstadiet fanns med. Efter ett år i Tärnaby blev det ner till Sundsvall med familjen för att arbeta på en högstadieskola. Där trivdes vi bra men genom arbetet träffade jag en person från Storumans kommun som berättade att Röbroskolan skulle byggas och dom behövde en studierektor. Sagt och gjort, jag sökte och vi flyttade tillbaka.
Berätta vad du gör i Storumans kommun till vardags och på fritiden?
– Jag är pensionär sen 22 år tillbaka. Jag har fått ha ett fantastiskt yrkesliv här. Jag fick vara med och bygga upp Röbroskolan, där vi välkomnade dom första eleverna år 1968. Vi hade ca 200 elever som utgjorde sju parallellklasser och det var en prövning att få saker färdiga och hitta plats till alla i början. Jag har också arbetat som rektor för kommunens byaskolor och verkligen fått lära känna kommunen den vägen. Jag har varit skolchef och år 1977 blev jag rektor för Folkhögskolan och där blev jag kvar till min pension. Ett fantastiskt arbete där jag har fått ta fram utbildningar som passar bygden jag brinner för. Jag har fått träffa människor från hela världen som jag fortfarande har glädje av. Jag har fått visa upp vårt fina område och alla möjligheter vi har här på många olika sätt.
Föreningslivet har också alltid legat mig varmt om hjärtat och jag har varit delaktigt i det på flera sätt, bland annat som ordförande för PRO, både lokalt och i Västerbotten. Idag är jag med, tillsammans med Ingrid, i en studiecirkel som vi kallar Glada pensionärer. Vi träffas och har trevligt tillsammans istället för att sitta ensam. Här är alla välkomna. Vi umgås också så mycket vi kan med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Vad är Storumans kommun för dig?
– Här är mitt hem. Här finns fina människor. Det är nära till allt. Vi har många vackra platser och möjligheter till unika upplevelser. Vi har mycket att visa och berätta om för andra.