Veckans ambassadör är en ung driftig person som vet vad han vill. Daniel Andersson förenar nytta med nöje och trivs bra i en snickarbod.
Hur kom du till Storumans kommun?
– Jag är uppvuxen här, i den lilla byn Ensamheten (kanske mest känd som armbrytarbyn). Min släkt har levt här i sex generationer; tagit hand om skogen, arbetat och gått på samma stigar som vi gör idag. Efter att ha bott i Umeå en tid flyttade jag och min flickvän hemåt igen, och håller nu på att renovera upp ett gammalt timmerhus i min hemby.
Berätta vad du gör i Storumans kommun till vardags och på fritiden.
– Jag har jobbat som montör inom industrin och började slöjda trähantverk som hobby för några år sen. På senare år har intresset för konstslöjdande ökat och jag håller nu på att starta upp mitt företag Solitude woodcraft. Hantverk har varit en stor del av min uppväxt och jag har egentligen täljt sen barnsben. Nu har jag tagit över min farfar Tores gamla snickeri i lagårn i Ensamheten, och har vinden full med vrilar som han har samlat ihop. Jag arbetar helt på fri hand med ämnen från vår egen skog kring Ensamheten, och tycker det är viktigt att värna om karaktären i träslaget. När jag inte sitter å karvar så är jag ute i skogen och letar slöjdarämnen, eller fiskar. Jag har också ett stort film- och spelintresse.
Vad är Storumans kommun för dig?
– Ensamheten! Rötterna sitt djupt hänna. Att växa upp i Ensamheten är att ha 500 hektar skog som bakgård och naturen som lekplats. Lite långt ifrån kompisar ibland, men nära fisketjännen, hjortronmyrar och med skotern bredvid huset. Det är att ha älgkött hängande i sitt snickeri och att handgräva sitt eget bredband över 1 km in till byn. ”Det är hit man kommer när man kommer hem”.
