Att hitta ”sin grej” är väldigt viktigt för att trivas och må bra. Genom ett rikt föreningsliv kan ett stort utbud av aktiviteter skapas oavsett om orter är små eller stora. Elias Bjuhr visste tidigt vad hans största intresse är. Genom att få bra förutsättningar från den lokala föreningen med engagemang och förebilder fick han möjligheten att utvecklas och satsa i den riktning han ville. Ishockeyn blev en stor del av hans liv och något han fortfarande brinner för.
Hur kom du till Storumans kommun?
– Jag är född och uppvuxen i Storuman. Bodde där till jag skulle börja på gymnasiet då jag flyttade för att testa vingarna och spela ishockey på annan ort och har sedan gjort det tills nu 34 år gammal. Bott i diverse städer och länder med förmånen att kunnat spela hockey och har nu rotat mig i Östersund med sambon Hanna och jobbar åt Östersunds IK.
Vad gör du i Storumans kommun till vardags och på fritiden?
– Jag har alltid älskat att komma hem en sväng, träffa familjen, något försök till att fiska eller allmänt åtminstone försöka njuta av naturen. Insåg när jag blev lite äldre att jag uppskattar mer och mer vad Storuman har att erbjuda. Jag har aldrig kunnat slappna av så bra som när jag är hemma. Numera spelar jag också hockey i Storumans IK:s A-lag.
Vad är Storumans kommun för dig?
– För mig har Storuman betytt hur mycket som helst. Det har varit en trygg plats under uppväxten där alla känner alla. Jag har spenderat väldigt mycket tid i diverse ishallar och kan intyga att Storumans IK, min moderklubb, har varit ett föredöme. Funnits massa olika människor som hjälpt till med diverse, spolning av is och släppa in barnen på hallen till att slipa skridskor. Känslan var att bara om vi ville vara på ishallen så löste någon att det var möjligt. Dom möjligheterna finns inte överallt.
När jag själv var liten hade jag såklart mina bröder som förebilder men framförallt så var det A-laget. Att jag en dag skulle försöka se till att få spela med A-laget.
Därför tycker jag att det är viktigt att på det lilla sätt jag kan, bjuda tillbaka och kanske inspirera någon av de yngre. För utan det engagemang som jag fått av mina föräldrar och folk i Storumans IK samt springa på A-lagsmatcher när jag var liten, hade inte tändvätskan för att själv bli hockeyspelare varit så självklar.